Motion
nr
2
– Rättvisare villkor för
mjölk- och nötköttsproduktion
Svensk mjölk-
och nötköttproduktion (varav en betydande del kommer som biprodukt till
mjölkproduktionen) konkurrerar för vart år på en allt mer globaliserad
marknad. För olika intressen finns det både för- och nackdelar med
denna globalisering. Handeln är definitivt en vinnare på denna
globalisering, främst genom ökade möjligheter att segmentera
konsumentmarknaden och därigenom kunna öka sina marginaler. Även
konsumenterna tjänar i allmänhet på ökad konkurrens i form av lägre
priser – åtminstone kortsiktigt och så länge som handelns marginaler
inte ökar för mycket.
Till förlorarnas
skara kan man utan vidare sälla klimatintressena genom att en mindre
andel av de producerade livsmedlen konsumeras lokalt. Även de svenska
producentintressena måste med facit i hand räknas till de klara förlorarna
även om man inte kan bortse från att en ökande prispress leder till ökad
effektivisering vilket i grunden är något positivt. Ju hårdare
prispressen är desto högre blir krav på rationaliseringar och
effektiviseringar vilket i sin tur allt som oftast går ut över smitt-
och djurskyddet. Särskilt gäller detta för länder som legat i framkant
på djurskyddets område då den ökade prispressen ofrånkomligen driver
dessa länder i riktning mot en global eller regional medelnivå.
Generellt
sett kan man lite förenklat beskriva effekterna av en ökad globalisering
på detta sätt. Vi kan tycka vad vi vill om detta men det är så
verkligheten ser ut och det är så den kommer att se ut under överskådlig
tid. Genom Sveriges geografiska och klimatiska grundförhållanden måste
svenskt lantbruk helt enkelt vara lite effektivare för att överleva på
en allt mer globaliserad marknad – det är något vi måste finna oss i
vare sig vi tycker om det eller inte.
Det som
vi däremot inte ska finna oss i är när globaliseringens effekter slår
på ett orättvist sätt och leder till osunda marknadsvillkor för svensk
animalieproduktion. Det kan t ex inte vara rätt och riktigt att när
producentens mjölkpris nådde botten under fjolåret så märktes det
knappt på konsumentpriset i butik. Det kan inte heller vara rätt och
riktigt att vi från tiden före EU-inträdet har gått ifrån att nära
nog ha varit självförsörjande på nötkött till att nu ha en självförsörjningsgrad
som ligger under
50
% – detta är facit på att något varit fel.
Varför
har det då blivit så här? Har svenskt lantbruk varit så ineffektivt
att vi har oss själva att skylla? Nej, svaret är att vi under en lång följd
av år och under skiftande politiska majoriteter helt enkelt haft otillräckliga
eller i vissa stycken obefintliga regler för att främja en rättvis
konkurrens. Förutom våra av naturen givna konkurrensnackdelar i vårt
avlånga och kalla land har vi i nämligen i en rad olika avseenden haft
strängare krav på den svenska produktionen än vad man har haft i
merparten av våra konkurrentländer
Vi har t
ex varit långt restriktivare när det gäller att tillåta förebyggande
behandling med antibiotika än vad man varit i de flesta andra länder.
Det har inneburit stora fördelar för folkhälsan i Sverige och har
bidragit till att vi har långt mindre problem med resistenta bakterier än
andra länder – men det är den svenske producenten som har fått
betala.
Vi har t
ex bekämpat salmonella som få andra länder vilket har givit oss en
unikt låg förekomst både bland djur och människor – även det med
enorma folkhälsomässiga vinster på pluskontot – bara i Europa dör
som jämförelse i storleksordningen
5 000
personer per år jämfört med enbart enstaka i Sverige (och då nästan
alltid till följd av importerad smitta). Men återigen är det den
svenska bonden som betalar – staten ersätter ju i nuläget (när detta
skrivs) enbart med
50
–
70
%. Exemplen på flera fördyrande konkurrensnackdelar kan radas på
varandra; färre djur per kvadratmeter, beteskravet, och så vidare, och så
vidare.
Alla
dessa krav som vi har på den svenska produktionen är naturligtvis oerhört
positivt för såväl djurskydd, humanhälsa, livsmedelssäkerhet, de öppna
landskapen som för miljön i ett vidare perspektiv. Detta är något vi
ska vara stolta över och det utgör själva grunden för svensk
animalieproduktions överlevnad – med våra naturliga förutsättningar
i Sverige kan vi helt enkelt inte konkurrera med kvantitet – det är
kvalitet som gäller.
Men allt
detta goda, allt detta bra – det kostar pengar. Vi kan inte fortsätta
som hittills för då kommer på sikt den svenska animalieproduktion bara
att vara en spillra av vad den har varit. I princip finns det tre vägar
att gå:
1
) vi gör inget och låter den svenska produktionen fortsätta att gradvis
tyna bort,
2
) vi anpassar vår lagstiftning på djurskydds- och livsmedelsområdena
till dem vi konkurrerar med eller
3
) vi anpassar våra regler så att vi ställer samma krav på det som vi
importerar som på det som vi producerar samt vidtar åtgärder för att förhindra
att handeln kan sko sig på producentledets bekostnad.
Det första
alternativet är förstås inget alternativ. Det andra alternativet är en
möjlig väg att gå men en dålig väg att gå – det blir naturligtvis
en rättvisare kamp än idag men priset blir mycket högt i form av sämre
djurskydd, sämre folkhälsa och sämre miljö. Därtill kommer det nyss nämnda
att vi med våra klimatiska och geografiska förutsättningar knappast långsiktigt
kan konkurrera med denna strategi på en allt mer globaliserad marknad.
Kvar har
vi då det tredje alternativet – det vill säga vi behåller vår tätposition
när det gäller djurskydd, folkhälsa, livsmedelssäkerhet och miljö
genom att börja ställa samma krav på det vi importerar som på det vi
producerar – observera samma krav – inte högre. Om detta kan paras
med sunda näringspolitiska regler så att inte mellanleden mellan
producent och konsument kan sko sig på den svenske producentens bekostnad
ja då har vi fått en rättvis konkurrens på en sund marknad.
Det är möjligt
att detta vid en första anblick kan uppfattas som en otillåten inskränkning
av den närmast heliga regeln ”om den fria rörligheten av varor och tjänster”
inom Europa. Men att ställa samma krav på det som vi importerar som på
det som vi själva producerar innebär ingen slakt av denna ”heliga
ko” – på sin höjd innebär det att vi sätter en grimma på henne för
att hejda hennes okontrollerade och högst osunda skenande inom
livsmedelshandelns område.
Det är
alltså inte frågan om att sätta upp handelshinder i akt och mening att
ge svensk animalieproduktion fördelar – det är frågan om att instifta
ett regelverk som förhindrar att svensk produktion diskrimineras. Att så
verkligen har skett är vår knappt
50
procentiga självförsörjningsgrad ett bevis på – för dit har vi inte
nått på grund av svensk ineffektivitet utan just på grund av osund
konkurrens på ojämlika villkor.
För rättvisa
regler måste få finnas även på detta område. Kloka regler är i själva
verket grunden i såväl vår demokrati som sådan som i en sund handel
inom och mellan länder. Vissa droger som klassas som narkotika hos oss
men inte i Holland får t ex inte röra sig fritt över gränserna. Om det
nu är möjligt att inom ramen för regeln ”om den fria rörligheten av
varor och tjänster” ha olika nationella regler för handeln på detta
område måste det rimligen också vara möjligt på andra områden –
detta speciellt som det här skulle vara frågan om mindre långtgående
regler – vi säjer ju faktiskt inte stopp för import av livsmedel utan
enbart stopp för livsmedel som producerats i strid med svensk
lagstiftning – följer man bara den importerar vi gärna.
För
att på ett rättfärdigt sätt slå vakt om den svenska mjölk- och köttproduktionen
(och därmed även för de arbetstillfällen den skapar, inte minst för
LR:s medlemmar) yrkar jag därför att LR-stämman i förbundets namn må
anta nedanstående uttalande. Jag yrkar vidare att detta uttalande snarast
tillsänds nuvarande Jordbruksminister. I händelse av ett eventuellt
regeringsskifte i höst yrkar jag i så fall att uttalandet då även
tillsänds den blivande Jordbruksministern.
Av
rättviseskäl, miljöskäl, smittskydds- och djurhälsoskäl, livsmedelssäkerhets-
och folkhälsoskäl samt av sysselsättnings- och arbetsmarknadsskäl, kräver
Ladugårdsförmännens Riksförbund att sundare konkurrens- och
marknadsvillkor tillskapas för svensk mjölk- och nötköttsproduktion.
Vi kräver därför:
- Att
regler/övervakningsfunktioner skapas/förbättras så att svensk
livsmedelshandel förhindras att öka sina marginaler på det svenska
producentledets bekostnad. Detta anser vi är nödvändigt för svensk
mjölk- och nötköttsproduktions långsiktiga överlevnad – främst
beroende på den oligopolliknande situationen på den svenska
livsmedelsmarknaden med ett fåtal stora och mäktiga aktörer.
- Att
regelverk för importerade mejeri- och nötköttsprodukter skapas/förbättras
så att svensk produktion kan konkurrera på lika villkor utan att för
den skull svensk djurskydds-, smittskydds- eller
livsmedelslagstiftning urholkas. Med andra ord ska endast livsmedel
som bevisligen producerats i enlighet med svensk djurskydds- och annan
lagstiftning få importeras. Konkurrens på lika villkor framstår som
en marknadsekonomisk självklarhet men om det ändå inte är
handelspolitiskt möjligt att helt stoppa import av livsmedel som
producerats under former som står i strid med svensk lag föreslår
vi i andra hand att sådana livsmedel påförs särskilda miljö-,
djurskydds- eller andra lämpliga avgifter som den vägen kan bidra
till att skapa en rättvis konkurrenssituation för svensk mjölk- och
köttproduktion.
Uppsala
2010
-
01
-
31
Per
E. Falk
|
