Ladugårdsförmännens Riksförbund är en ideell och politiskt obunden förening som sedan 1929 sammansluter yrkesutövare inom mjölkproduktionens område, företrädesvis anställd personal men numera även egenföretagare och anställda inom angränsande områden. Vi har med stigande oro noterat att svensk mjölk- och nötköttsproduktion år för år ständigt blivit allt mer hårt ekonomiskt pressat. Vi är fullständigt övertygade om att dessa ekonomiska svårigheter inte beror på svenska producenters oskicklighet utan på att den svenska produktionen är utsatt för en orättvis och osund konkurrens.

I april, på förbundets stämma, antogs enhälligt ett beslut att förbundet skulle tillskriva Landsbygdsministern i frågan. Därför publicerar vi här nedanstående öppna brev med avslutande krav på åtgärder. Brevet kommer dessutom i sin helhet att skickas direkt till landsbygdsdepartementet samt till samtliga riksdagspartiers jordbrukspolitiska företrädare. I den mån något intresse visas för frågorna kommer samtliga nämnda att erbjudas att i kommande nummer av Ladugårdsförmannen redogöra för sin syn på saken.

Öppet brev till Sveriges Landsbygdminister och till samtliga riksdagspartiers jordbrukspolitiska företrädare:

Rättvisare villkor för mjölk- och nötköttsproduktion

Svensk mjölk- och nötköttproduktion (varav en betydande del kommer som biprodukt till mjölkproduktionen) konkurrerar för vart år på en allt mer globaliserad marknad. För olika intressen finns det både för- och nackdelar med denna globalisering. Handeln är definitivt en vinnare på denna globalisering, främst genom ökade möjligheter att segmentera konsumentmarknaden och därigenom kunna öka sina marginaler. Även konsumenterna tjänar i allmänhet på ökad konkurrens i form av lägre priser – åtminstone kortsiktigt och så länge som handelns marginaler inte ökar för mycket.

Till förlorarnas skara kan man utan vidare sälla klimatintressena genom att en mindre andel av de producerade livsmedlen konsumeras lokalt. Även de svenska producentintressena måste med facit i hand räknas till de klara förlorarna även om man inte kan bortse från att en ökande prispress leder till ökad effektivisering vilket i grunden är något positivt. Ju hårdare prispressen är desto högre blir krav på rationaliseringar och effektiviseringar vilket i sin tur allt som oftast går ut över smitt- och djurskyddet. Särskilt gäller detta för länder som legat i framkant på djurskyddets område då den ökade prispressen ofrånkomligen driver dessa länder i riktning mot en global eller regional medelnivå.

Generellt sett kan man lite förenklat beskriva effekterna av en ökad globalisering på detta sätt. Vi kan tycka vad vi vill om detta men det är så verkligheten ser ut och det är så den kommer att se ut under överskådlig tid. Genom Sveriges geografiska och klimatiska grundförhållanden måste svenskt lantbruk helt enkelt vara lite effektivare för att överleva på en allt mer globaliserad marknad – det är något vi måste finna oss i vare sig vi tycker om det eller inte.

Det som vi däremot inte ska finna oss i är när globaliseringens effekter slår på ett orättvist sätt och leder till osunda marknadsvillkor för svensk animalieproduktion. Det kan t. ex inte vara rätt och riktigt att vi från tiden före EU-inträdet har gått ifrån att nära nog ha varit självförsörjande på nötkött till att nu ha en självförsörjningsgrad som ligger under 50 % – detta är facit på att något varit fel. 

Varför har det då blivit så här? Har svenskt lantbruk varit så ineffektivt att vi har oss själva att skylla? Nej, svaret är att vi under en lång följd av år och under skiftande politiska majoriteter helt enkelt haft otillräckliga eller i vissa stycken obefintliga regler för att främja en rättvis konkurrens. Förutom våra av naturen givna konkurrensnackdelar i vårt avlånga och kalla land har vi i nämligen i en rad olika avseenden haft strängare krav på den svenska produktionen än vad man har haft i merparten av våra konkurrentländer 

Vi har t ex varit långt restriktivare när det gäller att tillåta förebyggande behandling med antibiotika än vad man varit i de flesta andra länder. Det har inneburit stora fördelar för folkhälsan i Sverige och har bidragit till att vi har långt mindre problem med resistenta bakterier än andra länder – men det är den svenske producenten som har fått betala. 

Vi har t ex bekämpat salmonella som få andra länder vilket har givit oss en unikt låg förekomst både bland djur och bland människor – även det med enorma folkhälsomässiga vinster på pluskontot – bara i Europa dör årligen tusentals människor till följ av salmonella medan i princip inga människor dör i Sverige till följd av inhemsk smitta. Men återigen är det den svenska bonden som betalar en stor del – staten ersätter ju i nuläget enbart med 50 – 70 %. Exemplen på flera fördyrande konkurrensnackdelar kan radas på varandra; färre djur per kvadratmeter, beteskravet, och så vidare, och så vidare.

Alla dessa krav som vi har på den svenska produktionen är naturligtvis oerhört positivt för såväl djurskydd, humanhälsa, livsmedelssäkerhet, den biologiska mångfalden, de öppna landskapen som för miljön i ett vidare perspektiv. Detta är något vi ska vara stolta över och det utgör själva grunden för svensk animalieproduktions överlevnad – med våra naturliga förutsättningar i Sverige kan vi helt enkelt inte konkurrera med kvantitet – det är kvalitet som gäller.

Men allt detta goda, allt detta bra – det kostar pengar. Vi kan inte fortsätta som hittills för då kommer på sikt den svenska animalieproduktion bara att vara en spillra av vad den har varit. I princip finns det tre vägar att gå: 1) vi gör inget och låter den svenska produktionen fortsätta att gradvis tyna bort, 2) vi anpassar vår lagstiftning på djurskydds- och livsmedelsområdena till dem vi konkurrerar med eller 3) vi anpassar våra regler så att vi ställer samma krav på det som vi importerar som på det som vi producerar samt vidtar åtgärder för att förhindra att handeln kan sko sig på producentledets bekostnad.

Det första alternativet är förstås inget alternativ – särskilt inte om man lägger en beredskapsaspekt på frågan – genom historien finns det ingen civilisation som långsiktigt överlevt med mindre än att man haft sin livsmedelsförsörjning tryggad. Det andra alternativet är en möjlig väg att gå men en dålig – det blir naturligtvis en rättvisare kamp än idag men priset blir mycket högt i form av sämre djurskydd, sämre folkhälsa och sämre miljö. Därtill kommer det nyss nämnda att vi med våra klimatiska och geografiska förutsättningar knappast långsiktigt kan konkurrera med denna strategi på en allt mer globaliserad marknad.

Kvar har vi då det tredje alternativet – det vill säga vi behåller vår tätposition när det gäller djurskydd, folkhälsa, livsmedelssäkerhet och miljö genom att börja ställa samma krav på det vi importerar som på det vi producerar – observera samma krav – inte högre. Om detta kan paras med sunda näringspolitiska regler så att inte mellanleden mellan producent och konsument kan sko sig på den svenske producentens bekostnad ja då har vi fått en rättvis konkurrens på en sund marknad.

Det är möjligt att detta vid en första anblick kan uppfattas som en otillåten inskränkning av den närmast heliga regeln ”om den fria rörligheten av varor och tjänster” inom Europa. Men att ställa samma krav på det som vi importerar som på det som vi själva producerar innebär ingen slakt av denna ”heliga ko” – på sin höjd innebär det att vi sätter en grimma på henne för att hejda hennes okontrollerade och högst osunda skenande inom livsmedelssektorns område.

Det är alltså inte frågan om att sätta upp handelshinder i akt och mening att ge svensk animalieproduktion fördelar – det är frågan om att instifta regelverk som förhindrar att svensk produktion diskrimineras. Att så verkligen har skett är vår knappt 50 procentiga självförsörjningsgrad ett bevis på – för dit har vi inte nått på grund av svensk ineffektivitet utan just på grund av osund konkurrens på ojämlika villkor.

För rättvisa regler måste få finnas även på detta område. Kloka regler är i själva verket grunden i såväl vår demokrati som sådan som i en sund handel inom och mellan länder. Vissa droger som klassas som narkotika hos oss men inte i Holland får t ex inte röra sig fritt över gränserna. Om det nu är möjligt att inom ramen för regeln ”om den fria rörligheten av varor och tjänster” ha olika nationella regler för handeln på detta område måste det rimligen också vara möjligt på andra områden – detta speciellt som det här skulle vara frågan om mindre långtgående regler – vi säjer ju faktiskt inte stopp för import av livsmedel utan enbart stopp för livsmedel som producerats i strid med svensk lagstiftning – följer man bara den importerar vi gärna.

För att på ett rättfärdigt och rättvist sätt slå vakt om den svenska mjölk- och nötköttsproduktionen – den enskilda näring som genom århundradens lopp mer än någon annan format vårt landskap och den miljö vi lever i – vill Ladugårdsförmännens Riksförbund anföra följande: 

Av rättviseskäl, miljöskäl, smittskydds- och djurhälsoskäl, livsmedelssäkerhets- och folkhälsoskäl, beredskapsskäl samt av sysselsättnings- och arbetsmarknadsskäl, kräver Ladugårdsförmännens Riksförbund att sundare konkurrens- och marknadsvillkor tillskapas för svensk mjölk- och nötköttsproduktion. Vi kräver därför:

• Att regler/övervakningsfunktioner skapas/förbättras som reglerar förädlings- och handelsledens möjligheter att öka sina marginaler på det svenska producentledets bekostnad. På en alltigenom sund och välfungerande marknad är detta oftast självreglerande – på oligopolliknande marknader med ett fåtal större och dominerande aktörer i olika segment är det tvärtom nödvändigt för att säkerställa den svenska mjölk- och nötköttsproduktionens långsiktiga överlevnad.

• Att regelverk för importerade mejeri- och nötköttsprodukter skapas/förbättras så att svensk produktion kan konkurrera på lika villkor utan att för den skull svensk djurskydds-, smittskydds- eller livsmedelslagstiftning behöver urholkas. Med andra ord ska endast livsmedel som bevisligen producerats i enlighet med svensk djurskydds- och annan lagstiftning få importeras. Konkurrens på lika villkor framstår som en marknadsekonomisk självklarhet men om det ändå inte är handelspolitiskt möjligt att helt stoppa import av livsmedel som producerats under former som står i strid med svensk lag (till exempel slakt utan föregående bedövning) föreslår vi i andra hand att sådana livsmedel påförs särskilda miljö-, djurskydds- eller andra lämpliga avgifter som den vägen kan bidra till att skapa en rättvis konkurrenssituation för svensk mjölk- och köttproduktion.

• Att regelverk för offentlig upphandling av livsmedel skapas/förbättras så att kommuner och landsting åläggs att endast upphandla livsmedel som i alla led producerats och hanterats i enlighet med svensk lag.

• Att regeringen bifaller de yrkanden om nationell medfinansiering av det så kallade Landsbygdsprogrammet som under maj månad 2013 framförts av LRF, Ekologiska Lantbrukarna, Naturskyddsföreningen och WWF.
  

För Ladugårdsförmännens Riksförbund

Per E. Falk
Ordförande